English
OBS!Dessa exempel gäller Jenny. Varje barn måste förstås mötas individuellt. Tänk speciellt på eventuella allergier eller risk för att sätta i halsen. |
Barn med SLO har svårt att suga och svälja och kräks ofta. Det gör att de flesta barn b
ehöver sondmatas, i alla fall till att börja med. Några barn har efter flera år lärt sig att
äta passerad mat. Under vår jakt de första åren på Tricket som skulle få Jenny att äta fick
vi sällskap av många experter; barnsköterskor, barnläkare och vissa logopeder. Vi trodde alla a
tt det bara gällde att vara ihärdig och "göra på rätt sätt". Och vilket det var, ja det skulle
Någon Kunnig Expert berätta om. Det gällde bara att hitta en sådan. Vi letade på många håll,
och lärde oss en hel del.
Fast Jenny lärde sig aldrig att äta eller svälja…
Med facit i handen ägnade vi nog för mycket tid åt det här med mat och matning under Jennys förskoletid., men tack vare att vi gjorde träningen till en lek hade vi väldigt roligt tillsammans. Och att se Jenny glädjestrålande stoppa in en massa smultron alldeles själv i munnen, det var värt väldigt mycket, även om de sedan ramlade ut igen eftersom hon i nte kunde svälja ner dem.
Bild kommerDet finns inget enkelt trick…
Tillsammans med vår intresserade och prestigelösa logoped sökte vi land och rike runt. Och till sist insåg vi att det faktiskt inte fanns ett snabbt, enkelt sätt att få ett barn som vår flicka som hade svåra neurologiska problem att plötsligt börja äta.
…men man kan göra mycket för att stimulera
Men att man ändå kan göra mycket för att stimulera munmotorik och ge smakupplevelser.
Rätt konsistens
Det är bra att fundera över vad som är lättast resp. svårast för barnet att svälja utifrån:
Det gäller att hitta det som barnet klarar bäst och bygga vidare på det. En god smak, lämplig konsistens och litet i taget. Det finns preparat på apoteken som t ex förtjockar vätska om barnet får panik av det som rinner ner snabbt.
Att komma över rädslan med lek
För Jenny som hade både medicinska, motoriska, perceptuella och intellektuella svårigheter fann vi att det var bäst att separera träning av sväljande, smakupplevelser och munmotorik. Motivationen till att äta för att bli mätt fanns ju inte eftersom hon sondmatats länge. Men vi har försökt att ge kopplingen "mat i munnen - mätt i magen" genom att alltid matträna i början av ett mål när sondmatningen startar. Då borde man också ha hjälp av hungerskänslor. Lek och skojiga saker i matsituationen har fungerat allra bäst som drivkraft. Men självklart måste man utgå från barnets ålder och svårigheter.
Från början ville Jenny inte alls ha mat i munnen. Då gjorde vi försök med en typ av "betingning". Vi förde skeden till munnen. Hon spottade med avsmak ut. Men precis när vi nuddade skeden vid läpparna tog vi upp en skojig kasperdocka som sjöng och busade. Så länge hon hade skeden i munnen var den framme och busade. När hon spottade ut försvann den. Det tog henne inte många tillfällen att inse kopplingen, fast hon var gravt utvecklingsstörd. Hon blev väldigt förtjust i denna lek och matningen förbättrades markant. OBS bara att man måste ha en sekundsnabb koppling mellan sked och figur och inte låta barnet leka med figuren mellan målen. Den ska vara spännande och rolig och bara förknippas med matstunderna.
Tvångsmatning - som en del i sjukvården var inne på vid 1980-talets slut - menar vi är helt förkastligt och aldrig fungerar. Matningen får inte bli en skräckfylld pina - mat skall vara gott och matningsstunden en positiv, kontaktskapande situation!
Följande praktiska tips tycker vi har fungerat.
Matpåsar
Barn som inte är vana vid mat i munnen kan få panik när de plötsligt känner puré eller något annat i munnen. Det blir ett kämpande med både att hantera smakupplevelse och vätskan eller purén. För att till en början vänja Jenny vid bara smaker sydde jag små matpåsar, ca 2-3 cm breda och 5-6 cm långa av nylonnättyg (säljs i metervara, av den typ som finns i "tvättpåsar" för känsliga textilier). Där la vi t ex kokt morot, russin, flingor, pärlsocker, strössel, fruktbitar etc. Vi la påsarna så att hon kunde gripa och föra till munnen själv, och hängde så småningom upp påsarna på stänger och handtag så att de alltid var tillgängliga (och bytte ofta och tvättade, förstås). Jag prövade även att trä godishalsband med sega bananer och russin och låta henne leka med men hon tyckte smaken var för stark.
Smeta kräm på leksaker
För barn som är på en sådan utvecklingsnivå att de vill stoppa i munnen och undersöka eller själv kan föra saker till munnen kan man smeta t ex fruktkräm på en skallra eller boll som de då för till munnen.
Kladda med goda saker
Kladda med goda saker; t ex kräm, mördeg, ljummen fil, choklad-pudding. Många förskollärare låter barnen leka t ex med raklödder på en spegel där de kan "tvätta fram" sin bild. Vi körde med grädde istället. Kräm är bättre än fingerfärg. Annars får ju barnen avsmak då de för materialet till munnen.
Ostbågar är roliga att bita i
Vi har kört tuggträning med störst framgång med ostbågar och jordnötsringar (som krasar så härligt när man biter i dem och som också tränar finmotoriken). Här måste man naturligtvis vara försiktig så barnen inte får frasbitar i luftstrupen. Vi har dock aldrig råkat ut för det.
Goda saker att plocka med
Lekar med att plocka nonstop eller andra saker med munnen.
Skedflaska är bra
Skedflaska som man kan köpa i barnaffärer, med långt skaft, har fungerat bättre för Jenny än en napp som hon inte kunnat suga på. Även de drickmuggar med lång pip som säljs är lätta att använda för att ta lite vätska i munnen för att prova smaken eller till att bubbla med.
Munmassage
Vi också med hjälp av "vår" logoped prövat olika sätt att massera i munnen, hålla kinder och haka mm för att hjälpa henne att svälja.
Det är svårt att bara vänta och vänta. Och ändå är det ett tålmodigt arbete, med ”litet i taget”, som så ofta till sist ger resultat!
